Av Sture Torikka

Den egentliga emigrationen med kontinuitet från Norrbotten till Nordamerika började på allvar först under andra hälften av 1870-talet. I Tornedalen måhända inte i större omfattning förrän under 1880-talet. Denna artikel har fokus på de första emigranterna från Tornedalen. Och detta utspelade sig somrarna 1865 och 1866.

Sjömän

Det förekom naturligtvis att tornedalingar tog tjänst som sjömän. Man kan ju föreställa sig att en och annan sådan person även småningom anlände till olika hamnar i Amerika. Några av dessa mönstrade av sitt fartyg där borta på andra sidan Atlanten och blev kvar när båten seglade vidare.

  Från Niemis by (nuvarande Luppio) i Hietaniemi socken finner vi torparsonen Emanuel Mansten som begav sig till sjöss första gången 1853. Han var hemma periodvis och hann då med att gifta sig och få barn. Sedan for han iväg igen, men återkom med jämna mellanrum. År 1860 säges han vara ”sjöman, seglar utrikes”. I en domboksuppgift i Nedertorneå 1883 berättar han i ett helt annat ärende, ”att han varit åtskilliga resor till Amerika”. Emanuel Mansten, senare såsom fotograf i Haparanda benämnd Andersson, utvandrade sedermera som privatperson till Norra Amerika utan flyttningsbetyg hösten 1875. Detta var då hans första riktiga emigration. De tidigare amerikaresorna skedde ju inom yrket, tjänsten. Han återkom hem något år senare, men hann sedermera resa till och från Amerika ytterligare en gång.

  Så gick det till ibland: en del for fram och tillbaka och hade svårt att hitta sin plats i tillvaron.

  Till hamnen i New York ankom redan 1858 sjömannen Peter Tumber, där han mönstrade av och stannade kvar när hans fartyg seglade vidare. Han uppges tidigare ha hetat Tornberg och var barnfödd i Nedertorneå. Till skillnad från Mansten blev Tumber kvar i USA. Kanske är han den förste tornedalingen som bosatte sig i Amerikas Förenta Stater?

  Peter Tumber tog tjänst på amerikanska fartyg och å yrkets vägnar reste han fram och tillbaka längs Mississippifloden och kring Mexikanska golfen. När inbördeskriget bröt ut tjänstgjorde han i den Nordamerikanska marinen och deltog i flera sjöslag. 1867 flyttar han till hamnstaden Erie i Pennsylvania där han framlevde såsom gårdsägare.

  Under Krimkriget 1854-1856 blev ett antal finska sjömän strandsatta i flera större amerikanska hamnstäder. Några av dessa blev kvar i USA. Det finns uppgifter som tyder på att ett hundratal finska sjömän även kom i den amerikanska marinens tjänst under inbördeskriget 1861-1865. En av dessa i amerikansk marintjänst var just nämnde Peter Tumber.

  Men precis som i Norrbotten kom inte den egentliga emigrationen från Finland till Norra Amerika igång förrän något årtionde senare.

  Skälen och bakgrunder till migration är oändliga. Och det är väl därför som migrationsfenomenet har funnits hos våra föregångare i alla tider. Norrbottens finskspråkiga befolkning har i århundraden vandrat eller skidat upp till Nordnorge i tider av obestånd hemmavid. Där fanns det öppet vatten vilket gjorde att möjligheterna till överlevnad ibland ansågs vara större än hemma i älvdalen. När sedan bl a kopparverket i Kåfjord drog igång från 1820-talets slut gav detta arbetsmöjligheter för en växande befolkning nere i älvdalar och kustland. Detta gäller inte bara för Tornedalen utan från i stort hela norra Sverige och norra Finland. Faktiskt även ända nerifrån Dalarna. En av de första tornedalingarna i Kåfjordstrakten var fiskaren Mickel Harnesk med familj från Övertorneå som anlände redan 1827.

Gruvarbetare som emigranter

Kopparverket i Kåfjord hade en tillverkningsmässig- och ekonomisk nedgång från 1850-talets slut. 1866 ville engelska intressenter helt lägga ned verket och platschefen Carey nödgades redan i början av 1864 ta itu med också förhållandevis små utgifter. Det ekonomiska läget för Kåfjordsverket var mycket prekärt.

  Som en följd av det svåra läget försämrades även nykterheten och brännvinet flödade ymnigt. Och utvandringen till Amerika tog fart. Från Finnmarken hade tidigare ingen rest dit, men 1864 räknade man 20 amerikaemigranter från Alta. De flesta reste över Tromsö, där två skepp från Bergen var och tog upp 200-300 utvandrare. Bland dem som gav sig iväg från de dåliga tiderna i Kåfjord märktes ett stort antal s.k. kväner (de finskspråkiga).

  På grund av inbördeskriget i USA var det högkonjunktur i den amerikanska kopparindustrin samtidigt som mobiliseringen av soldater till nordstatsarmén gjorde att det var brist på gruvarbetare. De till Nordnorge översända agenterna från gruvbolaget Quincy Mining i Michigan erbjöd kvänerna i den norska gruvindustrin reshjälp genom förskottering av biljetter. Detta var ett nog så stort bidrag och en lockelse för tornedalingarna och finländarna på plats. De hade aldrig tidigare erhållit någon sådan hjälp. Därför kan man föreställa sig att tornedalingarna inte tvekade alltför mycket att påbörja sin andra emigration i livet, denna gång till Nordamerika. Under de därpå följande två årtiondena anlände till USA, mellan 700 till 1000 ”finnar”.

  Således kom den första vågen av utvandrande tornedalingar från Nordnorge till Amerika iväg våren och sommaren 1864. Vem av dessa som var den förste tornedalingen på amerikansk jord har inte belagts. Utvandrarna härifrån var bördiga från Torneälvens bägge strandsidor med representanter bl a från de svenska socknarna Nedertorneå, Karl Gustaf, Hietaniemi och Övertorneå, samt även från åtminstone Karunki och Alkkula (Ylitornio) socknar på den finska älvsidan. I dessa första emigrantfartyg 1864 återfanns bl a Anders Rovainen som var bördig från Övertorneå, Petter Lahti som var barnfödd  i Nedertorneå, samt Mickel Heikka som kom från finska Övertorneå.

  Lahti var bondeson från Nikkala, utvandrade till Norge 1853 och nu 1864 vidare till USA. Bosatt i Franklin, Minnesota. Rovainen var bondeson från Haapakylä, kom till Norge 1858 och nu vidare till Amerika. Ska ha upptagit ett nybygge Franklin, Minnesota, redan år 1865. Där blev det under följande år en liten finnkoloni. Far till Johan Abraham Rovainen, f. 1865, som å sin gravsten nämnes såsom det förstfödda finska barnet i Minnesota. Slutligen Heikka som också utvandrade 1864 från Vadsö, Norge. Bosatt i Franklin, Minnesota.

  Just Petter Lahti är extra spännande. Dels är hans emigration känd på det viset, att han och hans familj reste iväg i april 1864 med ett norskt segelfartyg från Hammerfest med destination Montreal i Kanada. Anders Rovainen lär ha varit med på samma resa. Denna seglats uppges ha tagit hela sju veckor. Från Montreal färdades resesällskapet sedan till Quebec och därifrån till Chicago för att slutligen nå St Peter i Minnesota en god tid senare.

  Men Lahti kom även att fungera såsom en sammanhållande och förmedlande länk för efterkommande finskspråkiga immigranter i Amerikas Förenta Stater. Han hann dessutom med att bli värvad till den nordamerikanska armén för staten Minnesota, vilket skedde redan hösten 1864. Tio månader han hann vara amerikansk soldat innan freden uppnåddes året efter.

  Angående Anders Rovainen återfinns dock även uppgiften från amerikanska källor att han anlände först 1865.

Tre olika utvandringsskeden

Summerar vi ovanstående har vi först tydligen enstaka avhoppade eller strandsatta sjömän från Tornedalen som stannar och bosätter sig i USA. Därefter kommer tornedalska gruvarbetare från Nordnorge. I den tredje vågen anländer så slutligen de första direktutvandrarna från Tornedalen. De som sitter hemma i sina stugor i älvdalen och bestämmer sig för att med start i hembyn påbörja den långa resan med slutangiven destination Norra Amerika. En resa som under åtminstone 1860- och 1870-talen i de allra flesta fall gick upp till och via Nordnorge. I Norge steg man på ett fartyg i bl a Vadsö eller Hammerfest och reste med ner till Trondheim eller Bergen. Därifrån medföljde man antingen ett norskt fartyg direkt till Quebec i Kanada eller i vissa fall New York, men oftast avgick nog fartyget till Hull i England. Därifrån reste man, om man hade råd med den lyxen, med tåg till Liverpool, var man sedan klev på de större emigrantfartygen. Säkert blev det några dygns väntan med övernattningar i England.

  En uppgift från Isak Rova, som sannolikt var den förste direktemigranten från Tornedalen, och som ankom New York i september 1865, omtalar att den totala restiden från hemmet till landstigningen i USA, tog en månad och två dagar. Rova reste med ångfartyg. Segelfartygens restid var svår att beräkna. Klimatet styrde resans gång. En typisk överseglingstid var mellan tolv och arton dygn. Det skedde ofta med fartyg av den äldre typen med kombination av ånga och segel. Dessa fartyg var ju mycket mer väderkänsliga än nästa generation rena ångfartyg som normalt använde åtta dygn på överfarten.

  Men till den totala restiden inberäknas ju även alla landresor och övernattningar som krävdes. Så familjen Rovas 32 dagar kanske motsvarar ett medelvärde för tornedalingarna under andra halvan av 1860-talet. Åtminstone för dem som åkte med ångfartyg.

Pionjärerna från Torne älvdal

Hemma i Tornedalen nåddes förvånansvärt fort ryktena om möjligheterna i Det Förlovade Landet U.S.A. Men det kallades inte så här på hemmaplan utan det talades om Amerika eller Norra Amerika. Den första i älvdalen som begär flyttningsbetyg för utvandring till Amerika gör detsamma redan i början av april 1865. Det hände något i Lappträsk by inom Karl Gustaf socken – Amerikafeber.

  Ryktet hade spridits väldigt fort och redan i april månad är det fyra familjer från Lappträsk bestående av sammanlagt 24 personer, som går till kyrkoherden i Karunki och förklarar att de ska lämna hemlandet för att flytta till andra sidan Atlanten. De behöver få ett utskrivet flyttningsbetyg som även förklarar vilka personerna är samt deras frejd. Dessa fyra Tornedalsfamiljer visar sig alla bära svenska namn och var bördiga mestadels från Nederkalix. Deras modersmål var uppenbarligen svenska.

  Först ut var förre bonden Erik Magnus Jakobsson och hans hustru Florentina Sandberg samt deras fyra barn. De begär flyttningsbetyg till ”Norrge. Amerika”. Och så beger de sig iväg upp mot Nordnorge.

  Men längre än så kom de inte. Det blev ingen sjöresa över Atlanten. Istället återkommer de hem till Lappträsk från Norge under senhösten samma år. Detta är den tidigaste tornedalska planerade direktutvandringen. Vad som hände dem i Nordnorge som fick dem att ändra sina planer, är höljt i dunkel. Med sig vid återkomsten hade de i vart fall med sig ett femte barn, Johan Fredrik, född i Hammerfest i september 1865.

  Nästa på tur var tre andra Lappträskfamiljer: bonden Lars Olof Bergström med hustru Lisa Greta samt deras fyra barn; bonden Henrik Wilhelm Lithner med hustru Greta Lena med tre barn, samt bonden Johan Bäckström och hustru Johanna med fem barn.  

  Från samma by kommer inhysesmannen Anders August Sundkvist, som avser att resa iväg i juni månad. Men han kommer på andra tankar och återlämnar sin attest i början av juli. Det har anförts att uttagna flyttningsbetyg för resa avsåg att resan påbörjades inom en månad. Annars förföll värdet av detsamma. Och Sundkvist lämnade tillbaka sitt intyg innan denna månad hade förlöpt.

Välimaa och Rova

Nu vaknar de finskspråkiga grannarna i socknen till liv. Naturligtvis är det en annan lappträskare som smittats av amerikapratet i byn.

  Bonden Johan Välimaa på Kauppila hemman i Lappträsk by och hans hustru Eva samt deras tre barn begär flyttningsbetyg till Norra Amerika i juli 1865. Johan Välimaa var född i Hietaniemi och hade kommit till byn genom giftermål. Detta synes vara den första helt finskspråkiga familj från svenska Tornedalen som avser att i ord och handling resa över till Amerika. Dock är det inte helt säkert att de hann över Atlanten först. Enligt lokal tradition i deras nya hemmiljö i Minnesota, så färdades de med clipper ship, d v s segelfartyg. Och dessa vet vi ju kunde behöva upp till sju eller åtta veckors seglats under denna tid.

  I Deer Creek Township, Otter Tail County, Minnesota, där Välimaa slutligen slog sig ned som jordbrukare, berättas det att ”John Walimaa” var kommissionär och reste på uppdrag för att finna goda platser för kommande immigranter från Tornedalen att bosätta sig på. En del i uppdraget var att med jämna mellanrum rapportera hem om de goda överlevnadsmöjligheter som fanns i USA.

  Under de första fem åren reste han från Amerikas östkust till Minnesota och hade hunnit med att bo i både Pennsylvania och Michigan. Efter ungefär åtta år i Minnesota reste familjen med tåg till Pendelton, Oregon, på västkusten. De gjorde sammanlagt två resor dit och bodde ett tag i Astoria. Sedermera återvände de till trakterna av New York Mills i Minnesota, där John Walimaa förvärvade en större farm på 120 acres (tunnland). Platsen kallades Heinola.

  I början av 1900-talet dog hustrun Eva och John Walimaa bestämde sig för att resa hem för att dö och begravas i sin fädernebygd. De fem barnen blev alla kvar. Sensommaren 1907 ankommer han sin födelseby Koivukylä (Hedenäset), men han är redan svårt märkt av lunginflammation. Han avlider endast några veckor därefter i början av oktober. Och begravs på sin hemförsamlings kyrkogård i Hietaniemi, i samma jord som hans förfäder.

  Under de 42 år John Walimaa levde i USA fortsatte han att skicka rapporter till Tornedalen från de olika platser han besökte. Inom ett år efter hans ankomst hade tornedalska immigranter börjat anlända USA.

  Några dagar efter Välimaas resebeslut kommer dennes granne bonden Johan Henrik Perttu med hustrun Elisabet, och önskar även de utvandra. Men också de kom på andra tankar och valde att stanna hemma.

  I andra delar av Karl Gustaf socken börjar det också röra på sig. I Korpikylä alldeles vid älvstranden fanns bonden Isak Rova, som var barnfödd i Haapakylä, Övertorneå. Tillsammans med hustrun Greta Toljus (Torikka) och fyra barn begär de flyttningsbetyg till Norra Amerika i mitten av juli 1865.

  Detta är den andra helt finskspråkiga familjen från svenska Tornedalen som direktutvandrar till Amerika men de kan mycket väl ha varit den första som landsteg på amerikansk jord: i ett brev hem tre månader senare berättar Isak Rova genom tidsangivelser att de ska ha ankommit New York redan ”1 månad 2 dagar” efter att de lämnade hemmet i Korpikylä. Familjen Rova landstiger vid Castle Garden, New York, den 7 september 1865.

  Isak Rova berättar att familjen blev kvar tre veckor i New York p g a att de blev bestulna på reskassan, vilken de hade i guldmynt. Senare i september månad reste familjen till Chicago, Illinois, där de blev kvar, trots att avsikten var att de skulle till det bördiga Minnesota där Amerikanska Staten utdelade jordbruksmark gratis.

  Denna immigrantfamilj hamnade alltså i storstaden Chicago med 200 000 invånare. Likt John Walimaa rapporterar Isak Rova hem om de goda utkomstmöjligheterna som erbjöds. Endast efter sju veckor i USA vet Isak Rova det mesta om det fantastiska nya hemlandet. Han berättar om bördig jord, mycket villebråd i skogarna samt fantastiskt goda arbetsförtjänster. Här har vi embryot till de ibland överdrivet positiva rykten rörande Amerika som cirkulerade i utvandrarnas gamla hemsocknar.

  Men Isak Rova själv fick inte själv skörda frukterna av dessa fina utkomstmöjligheter. Redan efter omkring fyra år i Chicago dör han i lunginflammation.

  I Lappträsk by fortskrider intresset för Amerika och bonden Johan Henrik Ekman med hustru och fem barn tar ut flyttningsattest några dagar efter Rova. Men denna återlämnas. Det blev ingen resa.

  Och slutligen, för år 1865, finner vi änkemannen Nils Petter Rönnkvist. Han ska också till Amerika.

Karl Gustaf socken är såsom nämnts överrepresenterat år 1865. Från grannsocknen Hietaniemi hittar vi nybyggaren Johan Sundbäck från Saarijärvi med hustru och åtta barn. Familjen ankom New York med barken Mc Rathbone 4 november 1865. Sedermera farmare i Manistee, Michigan.

  Nybyggaren Karl Petter Nilsson med familj från Kiilisjärvi aviserade flyttning två dagar senare. En annan nybyggare i Kiilisjärvi, Elias Eliasson med familj, ytterligare tio dagar därefter. Troligen är han identisk med den Olof  Olofsson som fanns med på samma bark Mc Rathbone, vilken anlände New York i början av november. Dessa ovan nämnda var samtliga svensktalande.

  Och från Nordnorge fortsatte emigrationen stadigt bland de tornedalska gruvarbetarna.

1866

1866 vaknar de tornedalssocknar som inte hade reagerat året före. I Övertorneå bestämmer sig backstugusittaren Isak Parpa med hustru och en son från Haapakylä för att göra denna långa resa. Flyttningsbetyg uttogs i juni 1866. Parpa, som i Amerika amerikaniserades till Barberg, blev nybyggare i Cokato, Minnesota.

  De åtföljs samma månad av backstugusittaren Isak Brännström med familj från Kuivakangas. De skall ha bott en tid i Cokato, Minnesota, men familjen återkommer hem till Övertorneå redan i juli 1867. Enda barnet, sonen Karl, dog i Amerika två månader efter utvandringen, vilket måhända kan ha varit en anledning till att familjen återvände så snart. Isak Brännström blev sedermera Laestadiipredikant och drunknade 1873.

  Hietaniemi presenterar tre nya emigrantfamiljer 1866: bonden Johan Paloniemi med familj från Vitsaniemi. Familjen kom sedermera till Dassel, Minnesota, där han benämndes John Palm; förre bonden Per Välimaa med hustru Maria Magdalena och ett barn från Vuomajärvi. De bosatte sig i Holmes City, Minnesota, där han sedermera gick under namnet Peter Peterson. Hustrun var syster till pionjären Johan Välimaa; slutligen förre bonden Johan Mäki med hustru och barn från Koivukylä.

  Från Karl Gustaf har vi förra bonden Johan Jakob Haara med familj från Keräsjoki, vilka synes ha slagit sig ned i Holmes City, Minnesota; bondedottern Eva Pipping från Korpikylä som reste ensam. Sedermera gift med en person Viinikka från Kukkola i Cokato, Minnesota.

  Nedertorneå sänder också iväg sina första amerikafarare 1866: förre bonden Nils Alrik Koski (Holk) med hustru Maria Gustava (de slog sig ned i Bandon Township, Franklin, Minnesota, där mannen avled 1906; bonden Anders Sepponen med hustru Eva Lisa samt två barn. De bosatte sig i Cokato, Minnesota; bonden Per Selvälä med sonen Johan Oskar; bonden Nils Selvälä från Karsikkojärvi reste ensam. Han byggde sig ett pörte i skogarna vid Cokato, Minnesota, 1867 efter att först ha bott en kortare tid i Red Wing, Minnesota; pigan Brita Johanna Törngren reste ensam (efter ankomsten till Minnesota gifte hon sig med Nils Selvälä – de hade uppenbarligen följts åt på emigrantfartyget); bonden Erik Lappiniemi med hustru Helena samt sex döttrar.

  Från Haparanda stad en ensam resenär i ynglingen Karl Gustaf Strömberg.

  I Nordnorge rullar det på som åren före, likadant från finska Tornedalen. Där har vi bl a Anders Kauvosaari från finska Övertorneå. Han ska ha utvandrat 1866. Bosatt i Holmes City, Minnesota. Kallade sig Anderson. Och Gustaf Frisk (Sukki), senare bosatt i Franklin, Minnesota.

Efter 1867

Nästan direkt efter att amerikaemigrationen kommit igång inträffar det stiltje i detsamma. Från Övertorneå var det över huvud taget ingen som officiellt antecknats såsom direktutvandrare till Norra Amerika 1867-1870, enbart emigranter till Norge och Finland. Av de som for till Norge har säkerligen flera senare dykt upp i Amerika. Inte heller från Hietaniemi, Karl Gustaf (år 1870 två personer), Nedertorneå eller Haparanda stad. Det är något märkligt, faktiskt.

  1871 uppvisar Övertorneå  en familj samt två ensamutvandrare medan Hietaniemi inte har någon. I Karl Gustaf är det 1871 fyra st ensamma resenärer samt två familjer. Nedertorneå bistår med åtta personer medan Haparanda stad uppvisar en. I Nordnorge är det dock ingen skillnad mot tidigare. Emigrationen fortskrider.

  Det vill alltså inte riktigt ta sig. Strömmarna av emigranter till Amerika från Tornedalen är ännu inte konstant. Vissa år är det inte en enda utvandrare. I Hietaniemi socken och församling fortsattes temporärt direktutvandringen till Norra Amerika år 1873 med 6 personer. 1874-1875 var det återigen ingen som kände sig hågad att företa sig den långa resan västerut. 1876 var det en person, 1877 fem st och 1878 sex stycken. Först inpå 1880-talet lossnar det ordentligt och antalet emigranter utökades år för år. Det ser i stort sett likadant ut för alla tornedalssocknar. I övre älvdalen kommer amerikautvandringen igång några år senare.

  Härefter har antalet resenärer från Tornedalen stadigt ökat i antal för att kanske inte minska förrän de ekonomiska krisåren under sent 1920-tal. Men ännu under 1930-talet finner vi amerikaemigranter, liksom enstaka under 1940-talet, 80 år efter de första pionjärernas vågade emigrantbeslut samt efter deras säkerligen mödosamma och påfrestande färder både på land som över vatten.

Detta har varit en sammanfattning om de första pionjärerna från östra Norrbotten med omnejd som emigrerade till Norra Amerika. Informationen kommer tyvärr aldrig att bli komplett.

  Det är oerhört roligt att konstatera att just Övertorneå kommun har tagit till sig dessa rön om kommunens tidigaste utvandring. Det som år 1866 i sig var inledningen till en långvarig negativ befolkningsutveckling har 140 år senare uppfattats som en positiv reklam- och turistmöjlighet. I juli 2006 har nämligen kommunen faktiskt genomfört det mycket unika projektet att inbjuda två av ättlingarna till kommunens första utvandrare, d v s Isak Parpa och hans hustru Eva Maria. Dessa ättlingar, komna från Cokato i Minnesota (faktiskt boendes på samma gård och i samma byggnad som paret Parpa uppförde redan samma år, 1866!), har därefter genom egna kontakter med sin lokala borgmästare, erhållit ett officiellt inledande vänortsdokument mellan Cokato och Övertorneå.

Ättlingen Harvey Barberg överlämnade högtidligt detta till Övertorneås kommunalråd på stora scenen under den då i Övertorneå pågående sommarmarknaden.

Cirkeln har slutits efter 140 år.

Vid Övertorneå sommarmarknad den 15 juli 2006 presenterades ättlingarna till kommunens första amerikautvandrare. På bild ser vi fr. v.: Rose Barberg, Richard Barberg, kommunalrådet Arne Honkamaa, Heidi Barberg, Harvey Barberg samt konferencier Roger Qvarnström. Foto: Sture Torikka.